Från dröm till verklighet – Historien om Adèle

Isberg, valrossar och en förälskad knölval. Jan-Eric Österlund kan berätta om många minnesvärda möten från sina strapatsrika seglatser med Adèle, superyachten som växte fram ur barndomens äventyrsdrömmar.

Vi seglade norröver på väg mot Rio de Janeiro och hade för en dag sedan lämnat Sydgeorgien bakom oss. Solen skulle gå ner om några timmar, nordvästen var kall och fuktig och alla vi på däck var klädda i fulla sjöställ med varma tröjor under. Detta hade varit ”standarduniformen” under flera månader, sedan vi närmade oss Kap Horn i december. Därefter seglade vi till Antarktis och Falklandsöarna och vidare till Sydgeorgien och skulle nu tillbaka till varmare klimat.

Plötsligt dök ett svagt, men stadigt radareko upp vid ”radarhorisonten”, 48 sjömil från oss. Ekot växte i storlek och verkade inte flytta på sig. Det var för stort för att vara ett fartyg och det fanns inga öar i vår kurs innan vi närmade oss Brasilien. Flera av oss stod med kikare för att se vad det var, men vi var för långt borta för att se något.

Ett par timmar senare hade radarekot vuxit i storlek och vi kunde se vad det var med blotta ögat – ett gigantiskt isberg. Det var mer än 25 sjömil långt utefter den sida vi seglade, och verkade vara minst lika brett. Det betydde att ytan av isberget var ungefär samma storlek som staten Rhode Island. Och ingen hade observerat det tidigare. Vi rapporterade det över radion till radiostationen på Sydgeorgien.Vi tvingades ändra kurs mer västeröver för att inte kollidera med isberget och motorseglade för att komma norröver så snabbt som möjligt och undvika risken för kollision med de små isbergen, som kan vara svåra att upptäcka.

Två dagar senare hade vädret fullständigt ändrats. Inga sjöar bröt längre över däck, som var helt torrt akteröver. Adèles karaktäristiska röda dynor täckte återigen bänkarna i båda våra sittbrunnar, och jag kunde ligga på däck efter lunch under en värmande sol och tänka på alla de spännande äventyr vi varit med om med Adèle, från att de första idéerna växte fram till bygget, sjösättningen och de år min hustru Jennifer och jag nu seglat med henne.

Visionen av Adèle
I mitt hjärta har jag alltid varit en upptäcktsresande. Som ung pojke läste jag allt jag kunde komma över om olika äventyrare, från Shackleton i Antarktis och Sydgeorgien till Heyerdahl och hans Kon Tiki. Den kombination av vetenskaplig forskning och verkliga äventyr som dessa män representerade har alltid tilltalat mig – även när hypoteserna ibland visade sig vara felaktiga. Det var fallet med Heyerdahls teori om varifrån Polynesierna invandrat, men det visste inte Heyerdahl när han skrev sin bok och inte heller jag som läste den i min ungdom.

Min tidigare segelbåt, Swedish Caprice, byggdes på Bröderna Jacobssons lilla varv i Bohuslän. De hade en medfödd känsla för båtbyggeri och vi byggde under många år en fin vänskap mellan de två bröderna, deras söner och min familj. Tyvärr har båda grundarna nu gått bort, men traditionen lever vidare. Swedish Caprice, en 80 fots kutter, hade jag under mer än 15 år och seglade ombord ungefär tre månader varje år. Vi besökte hav som är välkända för många långfärdsseglare: Stilla Havet från Galapagosöarna till Mikronesien, Indiska Oceanen från Madagaskar till Indonesien, Medelhavet från Gibraltar till Turkiet. Med tiden längtade jag dock efter att spänna bågen ytterligare och besöka mer vilda och okända platser.

Jag började planera Adèle, men det skulle ta många år innan det blev dags för sjösättning. Hon skulle kunna segla både i höga latituder och i tropiska vatten. Och jag ville definitivt ha en segelbåt. Segling är för mig en kombination av skönhet, fart och äventyr. Skönhet är naturligtvis en mycket personlig sak. När det gäller båtar har jag alltid beundrat klassiska båtar med långa överhäng, som J-klassen, som under många år seglade America’s Cup.

Andre visade mig sin vision av en superyacht och jag kände att här möttes våra tankar och idéer, men Andre hade också förmågan att omvandla visionen till verklighet. Vi testade de första skrovformerna i ett laboratorium i Delft och segelsättningen i en vindtunnel i Southampton. Vi bestämde oss för en fenköl med en tung bulb (18 ton) i botten av fenan. Jag valde en ketch, därför att det gör Adèle enklare att balansera under den mångfald av vindkombinationer vi förväntade oss att möta. När vi seglade undanvind runt Kap Horn och hade orkanvindar under en veckas tid (över 33 m/s) tog vi ner storseglet och surrade bommen (som väger två ton) midskepps och kunde segla för revad mesan och stagfock. Vi hade då reducerat segelytan från 1550 kvadratmeter med fullt krysställ till omkring 200 kvadratmeter. Det är fortfarande en respektabel segelyta i orkanvindar och drev oss tillräckligt fort för att hela tiden kunna manövrera ner i vågdalarna och upp igen i nästa vågberg.

Från vision till verklighet
Det tog båt- och inredningsarkitekter ett par år att gå från idé och vision till de tusentals ritningar som är nödvändiga för att bygga en båt som Adèle. Vi besökte ett antal varv och talade med många besättningsmän, kaptener och ägare av andra superyachts. Jag kommer ihåg en aha-upplevelse som Andre och jag fick när vi talade med ett par stewardesses som förklarade hur viktigt tvättutrymmet var och att det är underdimensionerat på alla båtar, särskilt segelbåtar. Vi gick tillbaka och utökade ”tvättstugan” på Adèle. En konsekvens av de klassiska linjerna med långa överhäng var att hon blev längre än jag från början hade förväntat mig. Hon blev 180 fot lång när vi lade sista handen vid ritningarna och började att leta efter varv som kunde bygga Adèle.

Det fanns tyvärr inget varv i Sverige, som kunde bygga en segelbåt av Adèles storlek och komplexitet, men vi talade med varv i Holland, Italien, England, USA och New Zealand och valde Vitters i Holland, ett val som vi alla var mycket glada för. Själva byggandet tog ytterligare närmare två år. Inredningen gjordes på ett separat inredningssnickeri som byggde upp hela inredningen i snickeriet, där Jennifer och jag kunde både provsitta och provligga de olika salongerna och kabinerna. Sedan monterades allt ner och transporterades till Vitters för att igen byggas upp inuti skrovet av Adèle. Allt passades in perfekt. Vilken precision!

Inredning och däcksutformning var ett område vi ägnade mycket tid åt. Jag har nu varit en av domarna i World Superyacht Awards under 14 år och under den tiden sett bokstavligen ett tusental superyachts, både segel- och motorbåtar. Det har blivit fashionabelt att ha stora öppna ytor, som skapar känsla av luft och vida vyer. Om man har en båt för att segla med vänner i Medelhavet under några dagar fungerar det alldeles utmärkt. Men om man ska leva ihop under en månad i Antarktis eller Fiji är det skönt att kunna dra sig tillbaka och sitta och läsa en bok i ett eget krypin. På Adèle skapade vi tre däckshus, där Jennifer och jag hade en privat salong i det aktra däckshuset. Alla kunde leva tillsammans i det stora däckshuset midskepps och i det förliga hade besättningen sin lilla salong. Lika viktigt är det att ha möjlighet att hålla i sig hela tiden, när sjöarna tornar upp. Alltför många superyachts byggs i dag för marinan eller en lugn plats för ankar, snarare än för segling i hög sjö.

Men mycket beror naturligtvis på var och ens intressen av vad man vill fylla sin båt med. För mig har böcker alltid varit viktigt och att få ett eget bibliotek ombord ens segelbåt kändes luxuöst! EF-ägaren Bertil Hult och jag planerade våra båtar vid samma tidpunkt och utväxlade idéer. Jag kommer ihåg att Bertil, efter att ha sett mina ritningar, skrev att han tyckte att jag borde skapa plats för ett gym på båten. Jag skrev tillbaka att jag hade tittat på hans ritningar och inte sett något bibliotek. ”Det beror på vilka delar av kroppen man vill träna upp”, skrev jag. Bertil byggde senare, efter det jag sålt Adèle, med samma designer och samma varv en nästintill syster till Adèle, Erica, med likartade klassiska linjer. Hon hade naturligtvis ett gym, men inte något separat bibliotek! Och min förste styrman på Adèle blev senare kapten på Erica, vilket gladde mig mycket.

Den svenska västkusten är nog inte skapad för seglatser med segelbåtar av Adèles storlek, men vi lyckades finna passager där vi kunde ta ut våra vänner. Vi kunde till och med ankra upp utanför Lilla Kornö och ta oss in i hamnarna i Fiskebäckskil och Smögen.

Den amorösa knölvalen
Men av alla våra upplevelser tar nog naturen och djurlivet i Antarktis priset. De enorma isbergen, som tornade upp sig över Adèles 62 meter höga mast, de hotfulla leopardsälarna, innan de attackerar en söt hakremspingvin och framför allt de stora och nyfikna knölvalarna.

Credits
Text och en del av bilderna av Jan-Eric Österlund, men många av fotografierna är tagna av den framstående segelfotografen Rick Tomlinson. Rick och hans svenska hustru Annika var med under flera av våra seglingar, och Rick fotograferade oss från både helikopter och följebåt.